För tredje året i rad har vi varit på MakerDays och om det är något man ska åka på så är det just det här evenemanget. Första året var programmering en ny grej som väldigt få hade provat på. Nu är ju spridningen större i klassrum runt om i Sverige; men det är samtidigt väldigt ojämnt fördelat med kompetensen och viljan att jobba med programmering. Enligt en undersökning för inte så länge sedan så känner sig många pedagoger osäkra på sin egen förmåga att lära ut i ämnet. Tid till kvalitativ kompetensutveckling är avgörande för ett bra resultat.
Det var just det här som årets MakerDays tog ett samlat grepp kring: Vad är det som händer på Skolverket? Hur har det sett ut historiskt? För det är ju inte så att programmering på schemat är en ny fluga i Sverige. Alla minns väl ABC 80? Vart vill vi i framtiden? Hur får man egentligen till en förändring väl ute på skolorna (för det är inte lätt)?
Signifikativt för i år var alltså att man försökte samla allt i en gemensam kontext; att det inte bara ska handla om alla coola prylar som så ofta ska krängas för att lära ut programmering. För prylar finns det gott om. Den svenska marknaden har formligen exploderat när det kommer till programmeringsredskap. Men frågan är ju snarare, som en föreläsare menade, hur man får eleverna att bli kreativa, problemlösare, nyfikna och driftiga. Och där är ju programmering och skapande med digitala material enbart hjälpmedel på vägen. Och var tar sedan dessa ”drömelever” vägen i den bästa av världar?
Jo, vår sista workshop var på ett projekt som kallas Smarta Fabriker.
Samverkansprojektet Smarta Fabriker bygger på regeringens nyindustrialiseringsstrategi. Målet är att skapa en plattform för att sprida kunskap om industriell digitalisering för att öka attraktiviteten för tekniska studier och attrahera ungdomar till att vilja arbeta inom industrin. En sådan här ”minifabrik” har byggts på Chalmers med elever från gymnasiet, Universitet och flera olika samarbetspartners från näringslivet.
En farhåga som diskuterades var huruvida blockprogrammering inte når målet med att lära eleverna programmering; att det är bättre att börja med textbaserad programmering direkt. Samtidigt är ju de flesta system uppbyggda enligt blockprogrammeringsprincipen. Makerprofilen på Alléskolan har i stort sett erfarenhet av det mesta – både bra och dåliga system, men när vi fick pröva Micro:bit så såg vi ett system som i flera aspekter täcker progressionen ändå från mellanstadiet upp till gymnasiet. Varför välja Micro:bit? Du behöver inte installera en programmeringsmiljö (molnbaserat). Du kan koppla motorer, lysdioder, sensorer till, fast enklare än med en Arduino. Det som framförallt gör Micro:bit så konkurrensmässig är att man kan växla mellan blockprogrammering och JavaScript; övergången blir lättare både för elever och lärare. Knäckfrågan är dock: hur många lärare kan JavaScript? Bara där finns det ett enormt kompetensutvecklingsbehov. Lösningen är kanske att inrätta en ny yrkeskategori på svenska skolor med djupare kunskaper i programmering och teknik. Dessa kan i sin tur stötta och kompetensutveckla lokala pedagoger. Ett annat alternativ är att skolan avsätter tid för befintliga pedagoger som har ett brinnande intresse för det här ämnet; att de ges rimliga förutsättningar att läsa kurser på högskolenivå.
Carl Heath som leder MakerDays avslutar alltid dagarna med att uppmana oss deltagare att tänka igenom vad vi vill förändra när vi landar i den vanliga verksamheten hemma på våra skolor. Vi på Makerprofilen gör så här: vi strävar efter att stötta lärare som vill använda ny teknik i sina ämnen, vi breddar och fördjupar våra kunskaper i mån av tid och vi önskar sprida det vi vet och prövat utåt med resten av landet via den här hemsidan.
